Min fina fina vän fick det fruktansvärda beskedet idag... Benmärgstransplantationen hade inte motat bort det onda i lilla fina tjejens kropp...

Varför ska det hända??? Varför ska lilla fina tjejen behöva kämpa med cellgifter och transplantationer när hon egentligen skulle vara på dagis, komma hem och vara lite trött och trotsa mamma o pappa i vardagsbestyren, hitta på bus och sedan le sådär som bara får mamma o pappa att smälta och ge henne en stor kram med förmaningen att så gör vi inte igen.
Härma storasyster i allt vad hon gör och passa på att låna hennes grejer när hon inte ser.
Busa med hunden tills mamma blir tokig och säger till dem att sluta.

Så skulle det vara...Inte skulle hon ha sjukhuset som sitt hem där vardagen innebär dropp, hemska mediciner, illamående, smärta... 

Och nu när hela familjen har kämpat o kämpat igenom tårar och förtvivlan, hopp och helvete kan det inte bara få vara så att de nya goda cellerna tog över och vann kampen mot det onda...

Jag sitter bredvid och önskar av hela mitt hjärta att det fanns något jag kunde göra, det låter så banalt, men det är det enda man önskar när man sitter bredvid...

Eftersom jag inget annat kan göra så skickar jag all kärlek och styrka jag förmår till lilla fina tjejen och hennes familj och ber om ett under... <3