Att gå ifrån att vara värsta sugarjunkien till att inte äta socker eller snabba kolisar över huvudtaget är en märklig omställning....
Detta godisfrossandet är ju liksom en del av ens identitet, så det känns märkligt när man inte känner igen sitt eget beteende...

Var och fikade hos en granne idag och hon tog fram en ny sorts kakor som var som typ Marylandcookies fast de hade hottats upp med en smarrig chokladfyllning inuti. Mitt gamla jag hade ju gladeligen slängt sig förtjust över paketet och smaskat i sig dessa gottigheter kompat av något slags välljud som förstärker en ev åskådares tanke att det där var nog gott. Ja så hade mitt gamla jag gjort, men mitt nya sockerfria jag utan tillstymmelse till sötsug (än....) säger nej tack utan att det ens är ett överläggande mellan den braiga och dåliga sidan, som "jamen nu har du vart duktig i två veckor, visst är du värd en liten gottig kaka" vs "neeej, jag ska banne mig hålla ut, skitjobbigt är det och dreglar gör jag, men jag ska inte ge mig".

Jag blir ju helt förvirrad! Visst, det är jättebra o positivt och alldeles fantastiskt, MEN jag känner ju inte igen mig själv, för så invant är mitt trogna förhållande till sockerdrogen. Därmed inte sagt att jag inte är oändligt tacksam över att det har gått så lätt hittills och att jag har hamnat där jag är så snabbt, för jag är grymt tacksam för detta.

Ja jag är lite uppochner, men det är en posititv uppochnerkänsla, men icke mindre förvirrande och då undrar jag hur lång tid det kommer att ta innan man inte förstummas av sig själv längre utan detta är det självklara och det mina vänner, det återstår att se, för vem vet?

Kram på er därute <3