För en tid sedan var jag på en inspirationsdag med några av mina kollegor.

En helt fantastisk dag, med underbara föreläsare. Bl a var det en kille som var transa som föreläste och det var nog den mest intressanta person jag någonsin lyssnat på.

 

Han stod där och var skitsnygg i sina kvinnokläder, peruk och makeup och så himla rolig och sa så otroligt bra saker som verkligen skapade eftertanke.

 

Vad är normalt?

Vem är normal?

var ett par mycket intressanta frågor man fick tänka till lite på....

Jaa vad är normalt? Och vem bestämmer vad som är normalt?

 

Ja jag är då rakt inte normal fick jag klart för mig, men det gör inget faktiskt, för med allt det som jag fick till mig denna dagen är jag mycket stolt över att inte vara normal (vad det nu egentligen innebär) Och är det verkligen något att sträva efter?

 

Denna underbara människa som stod där så modigt och berättade om hela sitt liv för oss, räknas av samhället som onormal i allra högsta grad i sina tjejkläder, peruk och makeup, och som om inte det räckte så är han dessutom lyckligt gift med en kvinna, har hittat helt rätt i sitt liv och det borde väl ändå vara det som räknas?

 

Det som lämnar en tragisk eftertanke i det hela är att det finns så många därute i vår värld som inte vågar visa vem de egentligen är. Hur många transor, homsexuella, bisexuella, ja whatever som skiljer sig ifrån det som någon/några en gång har tagit sig friheten att bestämma är normalt, tvingar sig själva att leva ett liv som en person som de egentligen inte är...

 

Då känner jag mig lyckligt lottad att jag är som jag är och att jag inte behöver låtsas att jag är någon jag inte är, men jag tycker verkligen synd om dem som inte vågar visa vilka de egentligen är p g a att andra har bestämt att det inte är normalt.

Och jag gläds med och beundrar dem som tillhör den kategorin som av vissa då inte anses normala som har modet och styrkan att våga visa och stå för att de är de personer de är.

 

Min egen onormalitet (eget påhittat ord kanske) består inte av en avvikande sexualitet utan mer om att det är kanske inte så normalt att skilja sig två gånger, att skaffa barn med två olika män, att besitta den mängd fobier av den art som jag gör, nej vet ni vad, DET är verkligen inte normalt! Bestämmer vem....?

 

Kärlek till er alla onormala därute och givetvis till er normala med <3